Svensk(a)kyrklig i Lund, Sverige

Somnade nästan på seminariet. Det var sååå tråkigt och jag var trött. Konstigt. Jag sov tre timmar till igår men kände mig ändå ganska pigg. Idag däremot. Försöker läsa kursböckerna men ögonen stängs automatiskt efter tio sidor och till sist somnade jag … tydligen inte ensam om att vara trött. Kursarna var slöa idag… typ ingen diskussion.

Har två delkursföreståndare eller vad man ska säga varav den ene är KG Hammar. Kul att ha någon som man har hört och läst så mycket om. Verkar sympatisk.

Idag var det tentadags. Kyrkohistoria och systematisk teologi. Jag pluggade mest igår eftersom jag är en person som är seeg seeg seeg och sen ‘poff’ så har jag lärt mig allt på en dag. Tentan skulle börja två och klockan var tio över ett när jag gick härifrån. Jag tänkte att jag hellre kom för tidigt än sent även om man kan komma en timme försent och ändå komma in. På vägen till tentan kan man säga att jag förde en diskussion med mig själv. Det osäkra och det säkra jaget…

Säker: Jag orkade ju gå till min syster och hon bor ju längre bort än dit jag ska nu. Hm.. jag kanske ska strunta i bussen och gå istället.

Osäker: Men tänk om jag inte hinner det…?

Säker: Jo, jag hinner nog. Jag har ju för sjutton femtio minuter på mig!

Osäker:  Men om jag ska köpa julklapp till brorsan efteråt. Kommer mina fötter att orka det?

Säker: Det är ju ändå två timmar jag brukar sitta på tentaskrivningar. Då hinner jag vila upp mig.

Osäker: okej.

Så jag bestämde mig för att gå. Gick rakt fram, svängde höger, vänster, höger, vänster och stannade.

Osäker: Var är jag???

Säker: Den där macken känner jag igen från när jag och NN  gick vilse på väg till sittningen i september.

Osäker: hur gick vi då? Jag kommer inte ihåg!

Säker: Det känns som att det borde vara snett framåt vänster men jag är nog för nära centrum. Bättre att gå til höger och komma rätt på det.

Så jag gick åt höger och vägen svängde höger mycket och jag tänkte att jag var nog på väg åt fel håll…

Svängde vänster för att komma norrut igen. Plötsligt kände jag igen några byggnader.

Osäker: är det Lundatöserna? Har de byggt fler såna?

Säker: Det är nog så… hmm.

Gick en bit till…

Osäker: ska jag fråga om vägen….?

Säker: nej det känns dumt… men visst är det lundatöserna… och.. vänta nu… Den här gatan känner jag igen…

Svängde vänster…

Säker och Osäker: Jag är ju nästan gått ända hem!!!!!!!

En kvart kvar till tentan och jag tog bussen dit.

Jag läser på och försöker att hinna med men det går knappt. jag har just läst ikapp när det nästa dag kanske händer ngt eller jag somnar eller ngt annat (tvätta) kommer ivägen och så blir jag efter igen. För att inte tala om hur många sidor det är man ska läsa till nästa föreläsning. Förutom det så är det att läsa tre klassiker som jag ska skriva en paper om. Uppgiften får jag välja och den ska vara klar nästa måndag, jag som inte ens har läst ut alla tre. Visserligen är jag på den tredje klassikern men ändå. Den sägs vara svår att förstå, vilken hjälp..   Det är i alla fall Augustinus: tolkning och retorik, Luthers Om en människas frihet jämte ett sändebrev till påven Leo X och Paul Tillich: the courage to be. Hittills har jag tyckt bäst om Luther för hans lättfattliga sätt att skriva samt hans hårda och smålustiga ord mot vissa som han tycker är förfalskare av den kristna tron.

Idag började det hagla när jag gick till plugget och när jag kom ut igen så snöade det. Det är ganska mysigt med snö men jag har tappat bort mina öronmuffar…så det är lite kallt om öronen. Dessutom saknar jag mina muffar. Jag hade ju med dem till England och det finns en viss rolig historia anknuten till dem.. men om jag hittar dem så får jag väl köpa nya… inte lika roligt dock.

Fick veta förra veckan att det inte kommer att bli något Twelve till hösten. Faktum är att det har lagts ner till vidare. Det här är inget ‘nytt’ utan det har kyrkan funderat på länge alltsedan den förste ledaren för Twelve slutade. Nu blir det alltså nedlagt och folk från Bibellinjen på Glimåkra folkhögskola med inriktningen Storbritannien får åka någon annanstans. Shieffield och Bristol är två alternativ där de har liknande Twelve kurser. Vi får väl se vad folkhögskolan bestämmer sig för att göra. Det känns lite tråkigt samtidigt som jag är glad att jag hann med detta Twelve.

Jag kommer inte ihåg det nu men jag antar att det nästan alltid i det man gör kommer ett så kallat dödläge. Det är det jag har nu. Sedan jag kom tillbaka från Sverige har det känts som att kursen bara fortsätter på grund av resan till Kapstaden som vi ska göra i juni. Annars hade vi lika gärna kunnat sluta innan påsklovet. Så känner jag det. Nu är det en massa prat om hur vi ska få ihop pengar till resan och visst, det måste göras men det tar så stor plats och när vi inte gör det så går vi igenom en bok som att inte ta ‘offense’. Visst är den intressant men det känns lite dödläge i jämförelse med alla personlighetstester, gästföreläsare och olika ämnen vi har haft på lektionerna tidigare. Nog för att London blommar och våren är här med regn och sol men jag saknar nog mitt kära Sverige ändå.

Innan jag börjar berätta om vad jag varit med om de senaste dagarna så vill jag bara meddela att eftersom jag inte vill skriva ut de riktiga personnamnen på folket så skriver jag istället K för kursledaren, p1 p2 och p3 för killarna i teamet och f1 f2 och f3 för tjejerna och jag för mig själv.

Sedan i tisdags är jag tillbaka igen från Peckham. Det ligger ungefär en timmes bilfärd bort och är en blandning av fattiga och medelrika människor. Det är kanske inte så konstigt att det är ett ganska farligt område med våld som vardagsmat, verkar det som. Jag trodde innan jag åkte dit att det skulle vara ett mörkt område med gråa byggnader, skrämmande människor och en obehaglig atmosfär men så var det inte. Inte riktigt. Det fanns höga byggnader men de flesta hade rivits och ersatts med tvåvåningshus istället. Parker hade angjorts här och var och det verkar bli bättre.

På tisdagen gick jag upp vid sju, blev hämtad av Ks man och kom till kyrkan vi tillhör. Där bad vi inför de sex dagarna i Peckham och sedan stack vi iväg. Det tog som sagt ungefär en timme som kändes väldigt lång. Hur som helst så kom vi fram och lastade av grejerna i ett stort hus med två rum på ena sidan, köket på andra och en stor hall emellan.

Sedan fick vi en rundtur med ungdomsledaren i ”Peckhamkyrkan” och en tjej från ungdomsgruppen. Det var kallt och vi skyndade oss att se de viktigaste, som till exempel biblioteket som ser ut som ett upp och nervänt, blått L med ett orange rymdskepp på taket. Vi avslutade det hela med att gå in i en stor hall med små marknadsstånd i och där åt vi. Vi fick sällskap av några som är i ett team som hör till den kyrkan.

Efter det så satt vi i prästgården och drack te(utom jag som inte gillar det) och bestämde vilka som skulle göra för, huvud och efterrätt till kvällens alla hjärtans dag middag för ungdomar. Sedan gick vi och handlade och gjorde i ordning maten. Gästerna kom vid sju och vi turades om att servera och ta bort tallrikar. Jag satte mig vid ett bord och det visade sig att en av killarna hade varit i Sverige några gånger så vi fick pratat lite om det och sagt några svenska ord, vilket var kul. Annars var det inte riktigt vad jag trivdes med för det var ganska stökigt. Tio var det slut och vi fick diska alla fyrtio tallrikar, bestick och glas. Det gick fort i alla fall.

Jag tror att vi gick och satte oss i det mindre rummet där vi tjejer sov i sedan och hade jättekul. Främst därför att när luftmadrasserna var uppumpade så bråkade f1 och p1 med varandra (på skoj såklart) och p1. De brottades typ och helt plötsligt slängde han henne mot en av luftmadrasserna. Han själv följde med och luftmadrassen sa: ”PAPP!” och när de kom upp igen så såg luftmadrassen gravid ut. Det var så roligt och till och med nu när jag skriver detta skrattar jag.

Teamtime där vi pratade om hur vi kände oss och vad vi tyckte om dagen och sedan sov vi, tjejer och killar för sig.

Fredagen hade vi ledigt tills klockan två så vi tjejer gick till Primark och shoppade, utom jag som inte hade tagit med några pengar till Peckham. P2 kom in och hittade några kläder och sedan på väg hem kom p1 och killarna drog iväg med mig för att köpa filmer.

Vi åt lunch som vi gjort själva och sedan satte några igång med att hjälpa till med att förbereda inför en ”klubb” som är för barnen under lovet. De målade och jag och några till stack iväg för att handla kvällsmat.

När vi kom tillbaka hade klockan gått och vi åt, tror jag… Sedan var det ungdomsgruppen. Tre ungdomar och en ledare rappade låtar som de skrivit själva, sedan sjöng vi lovsång, p1 berättade sitt livs historia och ungdomsledaren berättade kort om budorden. Efter det gick man ut i hallen och pratade eller stannade kvar i rummet för att be. Jag stannade kvar men så gick jag ut till sist och det var kul, annars brukar jag ha svårt att slappna av med andra ungdomar. Efter det var det fritt… och så hade vi teamtime. Jag sa något som jag inte tänkt på och sedan blev det väldigt konstigt och jag trodde att jag sårat f1. Kände mig hemsk.

Lördagen åkte vi till Soul Sista som låg en tunnelbana och två tåg bort. Vet inte vad det hette. Killarna stannade kvar och hade motsvarande grej. Vårt möte var i en stor, typ gympasal och rubrikerna för dagen var: It’s amazing to be me, It’s amazing to be a girl, It’s amazing to belong to God. Mycket bra! Åt medtagna mackor och sedan Fish & Chips. F1 och jag fick klarat ut grejen som varit kvällen innan. Sedan åkte vi hem och var hemma vid tio ungefär.

På söndagen hade jag ganska mycket ont i mina leder och jag grät. Fick pratat med K och f3 om det och sedan satt jag själv och läste Bibeln. Efter det var det gudstjänst och de andra hjälpte till med barn, ungdomssamling eller welcome team. Själv deltog jag bara eftersom jag snörvlade och ville vara ifred. En bra predikan om att fokusera på Gud och komma ihåg vad Han gjort i ens liv tidigare. Annars blir det lätt som med israeliterna som inte ville inta landet när Gud sa åt dem så eftersom några av deras spejare pratade om att det bodde jättar där. Sedan ville de inta landet men då var inte Gud med dem. Hade de fokuserat på Gud och inte jättarna och kommit ihåg vad Han gjort tidigare för dem så hade de nog intagit landet när Gud sa åt dem att göra det.

Fikade och fick varm choklad fixad åt mig vilket var en god lyx. Fick pratat med två tjejer varav en var fransyska som jobbade som au pair. Sedan satte vi upp marknadsstånd för barnklubben som skulle komma på måndagen. Marknadsstånd som barnen kunde sitta runt och göra olika kuligheter. Köket med scenen blev en grotta. Sedan gick vi på gudstjänst. Efter det retades vi lite med en av ungdomarna och sedan åt vi och då var vi verkligen vrålhungriga. Sedan satte vi oss, alla utom p1 och p3, i det större rummet och lekte lekar där man lärde känna varandra bättre genom att påstå ngt om ngn och sedan få svaret. Kul. K var inte med för hon gjorde sig i ordning och sedan la vi oss.

Måndagen började med barnklubben och jag måste erkänna att barn inte är min favoritgrupp att umgås med. De var väldigt rara men jag kan inte riktigt med det… obehagligt. MAT. Sedan gick vi till ett center som tillhör kyrkan och där fick vi veta lite om vad de gjorde. Efter det gick p1 och p2 för att spela fotboll med några ungdomar i området och bjuda in dem till ungdomskvällarna. P3 och f3 delade ut broschyrer om skuldhanteringsprogram och jag och K, f1 och f2 bönevandrade runt. Först gick det bra och Gud har verkligen humor. Det kom upp en massa om ek. Att ur den förmultna jorden ska en ek växa upp(ngt sådant) vi såg skyltar med ekollon och ett träd på ett ”hisstorn” som stod kvar trots att de översta våningarna av det huset rivits. Men sedan blev det isigt och vi skyndade tillbaka.

K, f2 och f3 handlade mat och vi andra gick hem. Jag fick pratat en del med p3 och sedan åt vi. Efter det gick vi till prästgården och lekte lite lekar och sedan kom f1 igång för hon var jättetrött. Hon fick alla att gapskratta med sina charader.

Efter barnklubben på tisdagen åt vi lunch med personalen. De hade en låda med små frukter som såg ut som valnötter nästan utanpå men när skalet var borta såg det ut som en ögonglob och smakade underligt. Sa adjö och samlades i det större rummet för en sammanfattning av vad vi tyckt om det hela och lade ut papper med ett namn var på och så skrev vi till den personen i teamet vad vi uppskattat hos den personen under denna tid.

Han som skulle köra oss hem kom och vi packade in i minibussen. Lämnade p3 för han bor där och nu är det lov. Det som tog en timme dit tog tre timmar hem för chauffören vill inte ta råd från K om vilken väg att ta så vi körde en omväg och fastnade i rusningstrafik. Kul…

Kom hem till slut i alla fall och nu känns det lite tomt utan teamet runt mig.

Jaha, imorgon ska jag åka till Peckham, i London, som har ett rykte om sig att vara farligt. Vi kommer dock att vara mest i kyrkan så jag hoppas att det inte ska bli några tråkigheter. Ledaren för ungdomsverksamheten har bott där i tre år och det har inte hänt henne någonting så det ska väl gå bra för oss som ska vara där i sex dagar. Vi ska vara en del på ungdomsgruppen och en del med barn. Inget av det är min förtjusning…

Idag på de äldres klubb så när jag vek ihop en av dukarna så började två tanter och en gubbe att skratta åt mig för de tyckte att jag vek som en toka.  En av tanterna sa något om att det märks att hennes mamma inte har lärt henne vika eller något liknande. Till slut kunde en hon inte sitta still utan hjälpte mig att vika ihop duken “rätt”, det vill säga så att det blev jämna fina kanter när den var hopvikt. Blev först lite sur för att de skrattade åt mig men det såg väl ganska lustigt ut antar jag.

Var i helgen i Bristol på en snabbkurs om mission. Första delen av dagen bestod av undervisning och andra delen av praktiserande av undervisningen. Dagen efter i gudstjänsten så berättade Katrina och Krister (som hade gått ut på stan för att be för helande och profetiska ord) att när de gick på stan så passerade de tre unga killar som satt på en bänk. En av dem hade ett stort bandage om sin fot och höll i ett par kryckor. Katrina och Krister gav varandra en blick och vände sedan tillbaka till grabbarna. Krister tänkte ta det lugnt och säga; “Hi guys, how are you?” eller något liknande men Katrina var så fruktansvärt nervös att hon sa: “Hi guys, We are a couple of christians and we saw that you have crutches and we wonder if we could pray for you?”. Killen i mitten hette Sean och han gick med på det, fast inte precis helhjärtat. De började be och när Krister la sin hand på foten så ryckte Sean till och efter ett tag så sa han: “WHOOAAAW, it feels better, man!” till de andra som stirrade på honom. Katrina, som jobbar med ungdomar som har det jobbigt, tänkte att han kanske försökte lura dem så hon frågade om det verkligen var så och att han kanske ksulle pröva att gå lite.
Det gjorde han och det gick. Han var gör imponerad. “%&¤!” me!, it’s better man, I’m not kidding!” och de andra killarna bara: “WHOAWW, cool!”
En av de andra, Ryan, hade sagt att han skulle bli kristen och foten blev bra men nu frågade han istället om Jesus kunde hela migrän också. Katrina och Krister sa ja och bad för honom. Efter en stund sa han: Whoaaw man, I feel dizzy man. It’s like being stoned.” Sean, med foten, sa: “Yeah, precisly like being stoned!” och efteråt sa Ryan att om det inte kom tillbaka igen nästa dag så skulle han bli kristen. Katrina och Krister gick och ett tag senare när de kom tillbaka så stod killarna någon annanstans och pekade på dem. “Look”, sa de till några andra som de pratade med. “there they are, the christians!” och Katrina och Krister log och vinkade lite generat…

Ett annat helande hände igår när en av kursdeltagarna hade ont i örat. Vi delade in oss i två grupper som skulle be tillsammans och när de i den andra gruppen hade bett färdigt så var hans öra helt bra.

Idag hade vi lektion nummer två i Lifeshapes. Lifeshapes, eller livsmönster som det heter på svenska, handlar om olika figurer som har olika betydelser som man kan tillämpa i sitt liv. Idag hade vi till exempel halvcirkeln. Om du delar en cirkel i mitten med ett vågrätt streck, tar bort den övre delen och sätter en pendel i mitten på strecket så vet du hur denna fiugren ser ut. Den vänstra sidan av halvcirkeln markeras som vila och den högra som aktivitet.

Om du sett en pendelklocka någon gång så vet du att pendeln svingar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Likaså ska pendeln i den här halvcirkeln göra. I praktiken betyder det att du ska ha balans mellan vila och aktiviteter. Aktiviteter i det här fallet betyder jobb. Det som kräver din koncentration och ansträngning. Det kan vara ett nio till fem jobb, skriva uppsatser eller författa en bok. Vilan innebär att du tillägnar tid åt saker som hjälper dig att slappna av; läsa böcker, umgås med vänner, shoppa, äta choklad…

Till detta hade vi uppgifter som vi gjorde och sedan hade vi rast innan vi fortsatte och började prata om extroverts och introverts. Extroverts tänker igenom saker medan de pratar, vilar genom att umgås med folk och passar till yrken som till exempel försäljare eller underhållare.

Introverts tänker innan igenom saker innan de pratar, vilar genom att vara för sig själva och passar bra som till exempel lärare, bokförsäljare och bibliotikarie.

Min kursföreståndare frågade efter ett tag vilket vi trodde att vi var och varför. Jag kom att tänka på en sak som hände igår. Jag ser nämligen mig själv som introvert och en motivering till det är det som hände igår;

Jag ska nämligen hjälpa till på de äldres samlingar genom att lägga upp kakor och prata med de äldre. Det första lyckas jag med men det andra fungerar inte så bra. Ingen är utanför och alla pratar med varandra så när jag kommer så avbryter jag bara deras samtal…

Hur som helst så ville hon som håller i det hela presentera mig för damerna (kommer kanske bara tre, fyra herrar medan det är typ tjugo damer). Jag visste inte om det förrän bara några minuter innan hon presenterade mig så jag visste inte alls om hon skulle fråga mig någonting.

Hon började med att berätta om att jag hette Sara och var från Sverige. Jag gick en kurs i kyrkan och nu undrade hon varför jag kommit hela vägen till England från Sverige.

Jag blev nervös. Jag var inte alls beredd på att hon skulle fråga mig någonting och först stod jag bara där utan att säga något. Några damer fnittrade till men så öppnades min mun och ur den kom en radda ord som jag inte riktigt höll koll på. Jag sa: “I have just graduated school and so I thought I should do something else than just to sit on the bench and I didn’t really know what to do with my life so I just came here..”

Medan jag pratade så såg och hörde jag en dam säga att hon inte hörde vad jag sa vilket fick mig att bli ännu mer panikslagen.

“I DON’T REALLY KNOW WHAT TO DO WITH MY LIFE SO I JUST CAME HERE BECAUSE I THOUGHT IT WOULD BE BETTER TO DO SOMETHING ELSE THAN TO JUST CONTINUE READING AT A UNIVERSITY.”

Damen sa fortfarande att hon inte hörde så hon som höll i mötena tog på sig ansvaret att upprepa vad jag sagt.

“She said that she doesn’t know what to do with her life”, hon vände sig mot mig för att få en bekräftande nick, vilket hon fick även om den var något generad och panikslagen. “She came here because she wants to know what God wants her to do with her life and she also wants to know God better, right?” frågade hon och jag bara fortsatte nicka.

Grejen är att ingen av oss hade fel. Det var bara det att jag inte hade någon tid att tänka över mitt svar och därmed så blev det så rörigt och flummigt som det blev. Faktum är att jag inte visste vad jag skulle göra och jag tänkte att det kunde vara bra att göra något annat ett år än att gå direkt till universitetet. Men det var och är bara halva sanningen. Resten av den är det hon sa plus att jag till hundra procent vet att Gud vill ha mig här. Jag blev för några dagar sedan kvitt ett virus som attackerade mig i två veckor vilket gjorde att allt var jobbigt. Dessutom hade mina föräldrar precis åkt hem när jag blev sjuk så jag mådde ju inte precis bättre av det. Det var kämpigt minst sagt och jag ville verkligen inte vara här och hade jag inte, även när jag var sjuk, varit säker på att jag skulle stanna här så hade jag åkt hem. Så att jag inte hade någonting annat att göra det här året var en väldigt liten del av sanningen… så på sätt och vis var jag glad över att hon tog sig friheten att förfina mitt svar även om hon egentligen bara borde ha upprepat mitt något ogenomtänkta svar.

Tisdagen den sextonde fick vi på kursen i uppdrag att göra/delta i en scavenger hunt. Vi fick en lista med saker vi skulle göra som till exempel att åka till Baker Street och ta ett kort med någon av oss och en Sherlock Holmes skylt, att åka buss och prata med en av passagerarna och ta ett kort på en av oss och en vakt utanför Buckingham Palace.

Hon som jag åkte med (vi delades in i par) skulle jobba på kvällen så vi hade inte lika mycket tid som de andra. Därför gjorde vi snabbt upp en plan för hur vi skulle åka till de olika ställena. Först åkte vi till Baker Street och jag fick en Sherlock Holmes mössa att sätta på mig plus en pipa att hålla i medan den andra tjejen tog kort. Sedan åkte vi buss och tjejen sa till tanten bredvid mig att låtsas prata med mig så att hon kunde ta kort. Tanten fick en förklaring om varför och sedan började hon snacka med mig om min rullstol som jag hade med mig. (Jag har problem med mina leder så därför behöver jag en rullstol ibland) Hon sa att rullstolar funkar bättre om de har mindre hjul och att min rullstol hade de största hjul hon någonsin sett, vilket jag tycker är underligt för de är inte särskilt stora och framhjulen är pluttiga. Hon pratade i alla fall på om att jag borde hyra en rullstol med mindre hjul och så vidare tills hon tyckte att jag verkade ha förstått.

Sedan hoppade vi av på Oxford Street och tog kort där, gick vidare och köpte ett vykort som ingick i scavenger hunten…

Sedan åkte vi till Buckingham Palace. Det fanns inga vakter med bävrar på skallarna… bara några som såg ut som poliser eller liknande. Så vi pausade ett tag och tog ett kort på BP innan vi stack hem igen. Det var en kul dag…