Svensk(a)kyrklig i Lund, Sverige

Fick tillbaka min uppsats strax innan jag åkte hem till Sverige (är förresten hemma igen nu i London). Var ganska nöjd. Fick sedan reda på att britten fick högre än mig och den andra svenskan fick ännu högre. Känner mig lite knäckt och vill ta igen mig rejält. Höja minst ett snäpp. Vi får väl se om jag klarar det. Jag är inte van vid att skriva uppsatser och jag tycker det är irriterande med skolans intruktioner om hur den ska se ut. Det blir mkt man kan förlora genom layouten. Som tur är fick jag bra feedback på den så det jag behöver jobba på är väl innehållet… vilket är betydligt allvarligare fel tycker jag själv.

Det låter ju så fint och kul att kunna säga att jag bor, jobbar och studerar i London och visst är det fint och roligt.. men ska sanningen fram så att komma tillbaka hit efter att ha varit hemma och träffat alla kompisar och familjen så är det inte roligt att komma tillbaka. Det är som att riva ut hjärtat varje gång och jag bryr mig inte om vad folk säger om det. Alla kanske inte blir lika förkrossade av att åka iväg såhär och vara borta i ngn månad men jag blir det och det får jag stå för. Det skulle bara göra det värre att försöka ignorera det.. Det bästa är att det går över till slut iaf.

Jag blev glad att läsa den här artikeln: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_215451.svd

Ibland känns det nämligen som att vi kristna i Sverige bara klagar över hur jobbigt det är att vara kristen i Sverige. Att man lätt blir attackerad så fort man uttryckt en åsikt som skiljer sig från samhällets “Allt är ok så länge det känns rätt för dig”. Men tydligen så är det inte bara kristna som märkt av det och det tycker jag är bra. Det är en sak att en kristen person talar om att kristna ‘jagas’ men en annan när en person som inte är kristen säger det (även om artikeln är ett år gammal).

Nu är jag hemma i Sverige igen eftersom vi har lov mellan andra och tredje terminen i London. Jag kom hem i lördags och bodde hos min bror och svägerska innan jag kom hit till mina föräldrar i förrgår.

Det känns underligt att vara här som jag tycker borde vara hemma för mig men som inte riktigt är det. Mitt hem är egentligen i London eftersom jag bor, jobbar och studerar där. Men snart (en termin kvar) så flyttar jag tillbaka igen till Sverige och börjar ett annat år i… Lund? Jag får se men det känns konstigt och tråkigt.

Kyrkan som jag går i är så levande. Det kommer femhundra varje söndag, grupper samlas varje dag i den och hemgrupperna är många. De flesta är seriösa och med det menar jag att de inte bara är kristna på söndagen utan alla dagar i veckan. Det är ju väldigt enkelt att vara kristen på söndagar eftersom man träffar andra kristna i kyrkan och det finns liksom ingen som kan ställa jobbiga frågor om ens tro. Tron stelnar lätt om man bara umgås med andra som har samma tro som en själv.

Det negativa med mitt liv i London är att jag bara umgås med kristna människor. Det blir som ett litet samhälle för sig på något sätt när man lever så. Jag bor hos en kristen familj, jobbar för en kristen arbetsgivare och går i kyrkan där både familjen och min arbetsgivare går. Desto bättre då när jag kommer hem och träffar kompisar som inte är kristna. Jag vill ju inte vara i så många kristna sammanhang att jag blir som förlamad när jag träffar någon som inte tror som jag. Samtidigt som jag behöver få träffa andra kristna regelbundet som är seriösa så att jag har några att prata med. Om jag tror att Gud säger något till mig så kan jag ju inte gå till en person som inte är kristen och fråga vad han eller hon tycker…

Man får alltså försöka ha en slags balans. Om jag bara umgås med kristna kanske jag borde finna något som jag kan göra där jag träffar folk som inte är det. Om jag bara umgås med folk som inte är kristna så kanske jag borde börja gå i kyrkan eller om jag redan gör det men församlingen bara är söndagskristen så kanske jag ska byta kyrka.