Svensk(a)kyrklig i Lund, Sverige

Var i helgen i Bristol på en snabbkurs om mission. Första delen av dagen bestod av undervisning och andra delen av praktiserande av undervisningen. Dagen efter i gudstjänsten så berättade Katrina och Krister (som hade gått ut på stan för att be för helande och profetiska ord) att när de gick på stan så passerade de tre unga killar som satt på en bänk. En av dem hade ett stort bandage om sin fot och höll i ett par kryckor. Katrina och Krister gav varandra en blick och vände sedan tillbaka till grabbarna. Krister tänkte ta det lugnt och säga; “Hi guys, how are you?” eller något liknande men Katrina var så fruktansvärt nervös att hon sa: “Hi guys, We are a couple of christians and we saw that you have crutches and we wonder if we could pray for you?”. Killen i mitten hette Sean och han gick med på det, fast inte precis helhjärtat. De började be och när Krister la sin hand på foten så ryckte Sean till och efter ett tag så sa han: “WHOOAAAW, it feels better, man!” till de andra som stirrade på honom. Katrina, som jobbar med ungdomar som har det jobbigt, tänkte att han kanske försökte lura dem så hon frågade om det verkligen var så och att han kanske ksulle pröva att gå lite.
Det gjorde han och det gick. Han var gör imponerad. “%&¤!” me!, it’s better man, I’m not kidding!” och de andra killarna bara: “WHOAWW, cool!”
En av de andra, Ryan, hade sagt att han skulle bli kristen och foten blev bra men nu frågade han istället om Jesus kunde hela migrän också. Katrina och Krister sa ja och bad för honom. Efter en stund sa han: Whoaaw man, I feel dizzy man. It’s like being stoned.” Sean, med foten, sa: “Yeah, precisly like being stoned!” och efteråt sa Ryan att om det inte kom tillbaka igen nästa dag så skulle han bli kristen. Katrina och Krister gick och ett tag senare när de kom tillbaka så stod killarna någon annanstans och pekade på dem. “Look”, sa de till några andra som de pratade med. “there they are, the christians!” och Katrina och Krister log och vinkade lite generat…

Ett annat helande hände igår när en av kursdeltagarna hade ont i örat. Vi delade in oss i två grupper som skulle be tillsammans och när de i den andra gruppen hade bett färdigt så var hans öra helt bra.

Idag hade vi lektion nummer två i Lifeshapes. Lifeshapes, eller livsmönster som det heter på svenska, handlar om olika figurer som har olika betydelser som man kan tillämpa i sitt liv. Idag hade vi till exempel halvcirkeln. Om du delar en cirkel i mitten med ett vågrätt streck, tar bort den övre delen och sätter en pendel i mitten på strecket så vet du hur denna fiugren ser ut. Den vänstra sidan av halvcirkeln markeras som vila och den högra som aktivitet.

Om du sett en pendelklocka någon gång så vet du att pendeln svingar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Likaså ska pendeln i den här halvcirkeln göra. I praktiken betyder det att du ska ha balans mellan vila och aktiviteter. Aktiviteter i det här fallet betyder jobb. Det som kräver din koncentration och ansträngning. Det kan vara ett nio till fem jobb, skriva uppsatser eller författa en bok. Vilan innebär att du tillägnar tid åt saker som hjälper dig att slappna av; läsa böcker, umgås med vänner, shoppa, äta choklad…

Till detta hade vi uppgifter som vi gjorde och sedan hade vi rast innan vi fortsatte och började prata om extroverts och introverts. Extroverts tänker igenom saker medan de pratar, vilar genom att umgås med folk och passar till yrken som till exempel försäljare eller underhållare.

Introverts tänker innan igenom saker innan de pratar, vilar genom att vara för sig själva och passar bra som till exempel lärare, bokförsäljare och bibliotikarie.

Min kursföreståndare frågade efter ett tag vilket vi trodde att vi var och varför. Jag kom att tänka på en sak som hände igår. Jag ser nämligen mig själv som introvert och en motivering till det är det som hände igår;

Jag ska nämligen hjälpa till på de äldres samlingar genom att lägga upp kakor och prata med de äldre. Det första lyckas jag med men det andra fungerar inte så bra. Ingen är utanför och alla pratar med varandra så när jag kommer så avbryter jag bara deras samtal…

Hur som helst så ville hon som håller i det hela presentera mig för damerna (kommer kanske bara tre, fyra herrar medan det är typ tjugo damer). Jag visste inte om det förrän bara några minuter innan hon presenterade mig så jag visste inte alls om hon skulle fråga mig någonting.

Hon började med att berätta om att jag hette Sara och var från Sverige. Jag gick en kurs i kyrkan och nu undrade hon varför jag kommit hela vägen till England från Sverige.

Jag blev nervös. Jag var inte alls beredd på att hon skulle fråga mig någonting och först stod jag bara där utan att säga något. Några damer fnittrade till men så öppnades min mun och ur den kom en radda ord som jag inte riktigt höll koll på. Jag sa: “I have just graduated school and so I thought I should do something else than just to sit on the bench and I didn’t really know what to do with my life so I just came here..”

Medan jag pratade så såg och hörde jag en dam säga att hon inte hörde vad jag sa vilket fick mig att bli ännu mer panikslagen.

“I DON’T REALLY KNOW WHAT TO DO WITH MY LIFE SO I JUST CAME HERE BECAUSE I THOUGHT IT WOULD BE BETTER TO DO SOMETHING ELSE THAN TO JUST CONTINUE READING AT A UNIVERSITY.”

Damen sa fortfarande att hon inte hörde så hon som höll i mötena tog på sig ansvaret att upprepa vad jag sagt.

“She said that she doesn’t know what to do with her life”, hon vände sig mot mig för att få en bekräftande nick, vilket hon fick även om den var något generad och panikslagen. “She came here because she wants to know what God wants her to do with her life and she also wants to know God better, right?” frågade hon och jag bara fortsatte nicka.

Grejen är att ingen av oss hade fel. Det var bara det att jag inte hade någon tid att tänka över mitt svar och därmed så blev det så rörigt och flummigt som det blev. Faktum är att jag inte visste vad jag skulle göra och jag tänkte att det kunde vara bra att göra något annat ett år än att gå direkt till universitetet. Men det var och är bara halva sanningen. Resten av den är det hon sa plus att jag till hundra procent vet att Gud vill ha mig här. Jag blev för några dagar sedan kvitt ett virus som attackerade mig i två veckor vilket gjorde att allt var jobbigt. Dessutom hade mina föräldrar precis åkt hem när jag blev sjuk så jag mådde ju inte precis bättre av det. Det var kämpigt minst sagt och jag ville verkligen inte vara här och hade jag inte, även när jag var sjuk, varit säker på att jag skulle stanna här så hade jag åkt hem. Så att jag inte hade någonting annat att göra det här året var en väldigt liten del av sanningen… så på sätt och vis var jag glad över att hon tog sig friheten att förfina mitt svar även om hon egentligen bara borde ha upprepat mitt något ogenomtänkta svar.

Det är en sak som har irriterat mig i några veckor nu. Det är en kommentar som är menad som ett skämt. Kommentaren är; “Svenska kyrkan är död.” Personen som säger det är med i frikyrkan vilket gör det både mer förståeligt att personen säger så men också mer förolämpande.

Förståeligt därför att det mesta som man ser och hör av Svenska Kyrkan nuförtiden faktiskt är skit. Skit som inte hör samman med Gud på något sätt. Det leder istället bort människor från Gud till något annat som är en bluff, en lögn. Jag vet att denna skit finns och jag försvarar det inte eftersom det inte är något att försvara.

Det som däremot är något att försvara är det faktum att Svenska Kyrkan inte alls är död. Hon kanske är på väg att dö men hon är inte död.

För det fösta. Bara för att man endast ser tre gamla tanter i bänken betyder inte det att den församlingen är död. Tänk bara på Göran Skyttes film som bland annat berättade om en gammal dam som bott i Afrika det mesta av sitt liv och byggt skolor och tagit hand om och uppfostrat ett sjukt barn som sitt eget. Hennes liv hade en fantastisk historia men det syntes inte på henne. Varje söndag kom hon till kyrkan och satt på stolen (de har stolar i den kyrkan) och såg inte precis entusiastisk ut. Men det spelar ingen roll!

Hur vet du vad tanten eller tanterna i bänken har gjort i sina liv och vad det har betytt för andra människor? Vad vet du om deras tro på Jesus? Vad vet du om vad de gör när de inte är i kyrkan? Vad vet du om vad de gör när de är i kyrkan? Faktum är att det finns tanter som ber lika mycket som andra arbetar. De ber heltid och även om resultatet kanske inte syns direkt eller ens under deras livstid så är det viktigt. Det finns gamla tanter som inte tror på Jesus men som går i kyrkan ändå men det betyder inte att alla gamla damer är likadana. Sluta döma hunden efter håren!

För det andra. Om Svenska Kyrkan är död, hur kommer det sig då att Oasrörelsen är så pass stor och över huvud taget existerar? Om du inte visste det så är Oas faktiskt en del av Svenska Kyrkan, alltså betyder det att det finns levande kristna i Svenska Kyrkan.

Tycker du inte om Oas eller inte har hört om Oas så kan jag tala om för dig att det förutom Oas finns andra tecken på att Svenska Kyrkan inte är död. Genom åren har det kommit många troende ungdomar till ÅH Stiftsgård för att konfirmeras och många av dem tillhör Svenska Kyrkan. St Ansgar i Uppsala och St Laurentii stiftelsen i Lund har mestadels studenter i sina församlingar och båda är del av Svenska Kyrkan. Det finns hela kontrakt som har Bibeln som grund i vad de tror på och det finns enskilda församlingar med liv i och det finns enstaka människor i halvdöda eller döda församlingar som tror.

För det tredje. Som jag redan nämnt lite kort så finns det unga människor som tillhör Svenska Kyrkan och jag är en av dem. Jag är uppväxt i Svenska Kyrkan och den är mitt andliga hem. Att kalla Svenska Kyrkan för död är att kalla mig och mitt liv för andligt dött vilket är den grovaste förolämpning du kan komma med. Jag kan, trots att jag inte är mer än nitton år gammal, se tillbaka på mitt liv och se många böner som Gud har besvarat i mitt liv, under som Han har gjort och andra saker som jag just då inte förstod poängen med men som blev till välsignelse efteråt. Kom därför inte och stämpla mig som andligt död bara för att jag tillhör Svenska Kyrkan och man i de flesta frikyrkor anser den vara död. Om personer som tillhör frikyrkan inte bara hade stått utanför och sett på utan vågat komma in och se sig omkring lite här och var så hade de kunnat se livstecknen tydligare. Om man tillhör Svenska Kyrkan och håller med påståendet om att den är död så har man inte sett sig omkring tillräckligt.

Det gör inte Svenska Kyrkan mer levande att kalla den död, det hjälper inte de som faktiskt lever för Jesus och det gör bara avståndet mellan Svenska kyrkan och frikyrkorna större. Därför hoppas jag att den dåliga behandlingen som jag utsätts för ibland genom att folk slutar prata med mig när de upptäcker att jag är svenskkyrklig, säger att mitt andliga hem är dött eller att gudstjänsterna är idiotiska ska upphöra. Jag hoppas också att den dåliga behandlingen som människor som tillhör frikyrkan får genom utfrysning, stämplar som “endast känslomässigt kristen” eller “inte ‘riktigt’ kristen” och förtal upphör.

Ja, det finns minst sagt brister i både Svenska Kyrkan och frikyrkan men vi tror på samma Herre; Jesus Kristus och sättet vi tillber Honom på, om vi sitter eller står, ska och bör inte spela någon som helst roll. Jesus vet hur människor har det med sin tro, vi vet det oftast inte. Så lägg av med att kasta skit!

Jag har vad jag kommer ihåg inte sett en enda jude i Sverige. Jo, jag har sett judar, på TV men inte i verkligheten så torsdagen den elfte oktober blev jag så förvånad för då såg jag två judar på en gång. De var båda unga män och hade kippor på sina huvuden och lockar vid tinningarna. Jag blev så fascinerad att jag hade svårt att inte stirra på dem. De hade dessutom svarta byxor, vita skjortor och svarta västar; som jag kommer ihåg det. Vet inte om det är en speciell klädsel för just ortodoxa judar men på disken i konferenshuset som vi skulle vara i fanns det svarta hattar och jag tror att det var svarta rockar också.

  Lördagen den tjugonde oktober när jag satt och tittade ut genom fönstret så fick jag syn på en judisk familj som gick förbi på gatan. Sedan kom fem unga män och sedan två unga män till. Efter det kom tre äldre män och två kvinnor. Alla judar. Männen med kippor på sina huvuden och jag tror att de var svartklädda allihop även om kipporna hade alla möjliga färger.

  Hur som helst så är anledningen till min fascination av judar helt enkelt den att de påminner mig om min frälsningshistoria; från skapelsen till dess att Jesus kom till jorden. Det känns så fantastiskt att det fortfarande finns judar efter alla dessa år av förföljelser och lidande. Ett otroligt imponerande folk!