Svensk(a)kyrklig i Lund, Sverige

Jag är nog en av dem som är sena med att få reda på att Michael Jackson har dött. Har läst igenom fler artiklar om hur det gick till och vad folk säger om honom och håller med de flesta; att han har betytt otroligt mycket och verkade vara en go människa. Dock undrar jag om hans liv är något att avundas med tanke på alla fotografer och annat folk som har följt efter honom överallt, åtalen och så vidare… Ett klipp som fick mig att tänka på det var med en av hans vänner som sa att han frågat Michael om han var en ensam person. Michael hade svarat att han var en väldigt ensam person… sorgligt…

Hehe.. det finns säkert flera andra roliga men jag har personligen fastnat för två av Benjamins barn. De heter Muppim och Huppim och jag kan inte låta bli att skratta varje gång jag läser det.

Snart är det dags för sittning igen och jag har anmält mig. Mitt enda ‘problem’ är att jag vet inte hur jag ska komma hem. Jag tycker inte att det känns tryggt att gå hem vid elvatiden. Visserligen är Lund inte så stort men ändå… dessutom brukar kroppen vara extra känslig på kvällen och jag vill inte ha mer ont än vad jag redan har. Det konstiga är att när jag sa att jag funderade på hur jag skulle ta mig hem igen, till en kursare så sa hon bara: “Men det är väl bara att gå?” Jag fattar inte hur hon bara kunde rycka på axlarna… det känns ju obehagligt att gå ute sådär ensam och finklädd och allt..  så lite stött sa jag att jag har reumatism och då sa hon att det går ju bussar. Ja… men för det första.. går de? för det andra.. det känns inte heller riktigt bra att åka ensam. Det är ju just det jag inte vill, gå, åka, ensam.. utom taxi då men det är å andra sidan dyrt.

Visst jag borde kunna gå hem utan problem om man inte räknar med reumatismen men det kan faktiskt hända något och risken är större när man är tjej, det är sent och mörkt även om en del eller många kanske inte tycker att elva är sent men ändå. Ingen annan tjejkompis tycker det är konstigt.. det är väl därför jag blev lite störd på att hon inte tyckte det var något att bråka om att gå hem ensam.

Usch, det är inte roligt att bli missförstådd.

Jag blev osäker på en sak och mejlade en fråga till min lärare om det. Till svar fick jag ett långt email som i form och sätt kändes som en smocka, vilket antagligen beror på att han missförstått tonen i mitt email. Först förstod jag det inte alls eftersom jag hade försökt uttrycka mig så bra som möjligt just för att förhindra missförstånd. Men nu förstår jag att tonen i mitt mejl kan ha tolkats som otrevlig och därför blir ju hans svar inte precis konstigt. Men det känns ju tungt att få ett så hårt svar när den egentliga intentionen bakom inte alls var att attackera…

  Jag är ute hos mina föräldrar och hälsar på. Idag tänkte vi gå och se “Män som hatar kvinnor”.  Jag har visserligen inte läst någon av böckerna men jag ville se den ändå med tanke på att mina föräldrar tycker att de är väldigt bra och för att jag hade läst några kommentarer av folk som hade sett den och de tyckte att filmen var bra. Därför beställde vi biljetter och åkte in till stan, ställer oss att vänta på att få komma in i biosalongen och får till sist komma fram för att få biljetterna rivna.

Det är en tjej som inte ser någon i ögonen utan bara river biljetter och ser halvdöende ut, tills hon får syn på mig över mammas axel.

“Har du leg?” frågar hon och jag fattar ingenting.

“Va… nej”, säger jag. Det var ju klart jag inte hade… vi skulle ju bara gå på bio, inget annat.

“Hur gammal är du?” frågar hon då och ser misstänksam ut men ändå lite osäker.

“Tjugo”, säger jag och känner mig både chockad, arg och ledsen samt förnedrad, orolig att jag inte ska få komma in och önskar att jag hade haft leg med mig så jag hade kunnat köra upp det i ansiktet på henne. Då hade hon själv kunnat se att hon tagit fel på fem år. Istället ser hon fortfarande tveksamt på mig men låter mig gå in.

Sedan dess har jag kokat av ilska. Det är säkert smickrande när folk tror att en trettioåring är tjugo men det är verkligen inte smickrande att bli tagen för femton när man är tjugo och snart fyller tjugoett. Det är så förödmjukande, speciellt i en kö till en film där alla ser och hör. Visst ser jag inte ut att vara tjugo… folk har till och med trott att jag är tolv år… men… mina föräldrar stod på var sida om mig. Hon kunde ha frågat dem om hon velat och framför allt; även om jag hade varit fem år yngre så hade jag mina föräldrar med mig… och hade fått se filmen ändå. Men eftersom hon inte såg på dem alls så visst…

Ibland kan jag tycka att vi kristna kan vara lata som inte tar fastan på lika stort allvar som ex muslimer. Jag menar inte att vi skulle fasta från mat och dryck nödvändigtvis men fasta från något. Det finns ju så mycket som man kan fasta ifrån som vi egentligen inte behöver; tv, godis, datorspel, shoppa… dator kanske är svårt eftersom många behöver den till arbetet och studenter för skrivuppgifter osv.  Men kanske det är svårare att fasta när det beror så mycket på en själv, varför man fastar och vad man avstår ifrån…

Förra året när jag var i London valde vi att fasta från olika saker. Jag valde godis och liknande sött som kakor, tårta, glass osv. Motivet för fastan var att tillbringa mer tid med Gud eller åtminstone att istället för att vända sig till godis när man ville bli uppmuntrad(om man är en sån person vilket många i gruppen var), att man vände sig till Gud istället. Det gick bra eftersom vi gick in i det tillsammans. Sen gav några upp men de flesta av oss klarade det och visst kändes det bra. Det kändes som att jag hade bevisat att jag klarar mig utan godis, jag är inte så beroende av det som jag kan tro. Sen om det blev mer tid med Gud… jag är osäker på om det blev det…

Jag fick ett brev från OpenDoors som är en organisation som stödjer förföljda kristna runtom i världen. Där står det ca 100 miljoner kristna varje dag får utstå förföljelser pga tron.

Jag får en liten chock känsla. Inte för att jag inte visste om att kristna förföljs för sin tros skull men en så hög siffra… nu… idag.. varje dag.

PS Jag menar inte att det är mer synd om kristna än andra som är förföljda men eftersom andra kristna är en del av min andra familj eller hur man nu ska uttrycka det så gör det extra ont. Precis som det gjorde extra ont i svenskar när så många svenskar dog i tsunamin.

Jag köpte boken för ett tag sen och nu i helgen har jag läst den. Historien innan huvudpersonen träffar Gud i ödehuset och efter det som händer där, tycker jag inte är så bra skrivna. Det känns lite för hastigt skrivet. Däremot tycker jag att det emellan, det så kallade huvudinnehållet är mycket bra. Därför förstår jag inte kritiken mot boken om att den skulle vara New Age vänlig eller dålig på något annat sätt. Vad är det som är så stötande med den? Som jag ser det vill författaren hjälpa sina läsare att släppa taget om sina förutfattade meningar och bilder av Gud och istället låta honom vara som han är, treenig, god och allt annat som inte går att räkna upp med tanke på utrymme och att jag är en liten människa.

Jag glömmer ibland att jag har en ledsjukdom. Det gör säkert andra också eftersom jag mår så bra så det syns inte att jag har den. Men så händer något och den är tillbaka i mitt medvetande. Igår gick jag ut och köpte en bok som blivit väldigt populär tydligen.. Ödehuset. Ska se vad jag tycker men efter att jag läst ut biblioteksböckerna som jag lånat. Hur som helst så gick jag lite på stan och sen när jag kom hem så kändes det som vanligt trött i lederna men inte så mycket mer. Dock senare på kvällen svullnade min ena fot upp och var mycket varmare än den andra(inte för att jag värmt den utan för att det pågår ngt i foten som höjer värmen). Jag blev lite förvånad och tänkte att det går väl över. Men idag när jag vaknade var det stelt och ont i fot, knä, en knoge, en handled och den andra foten och det andra knäet var ömma när jag rörde mig. Så tittade jag ut…. snö. Det var därför min fot svullnade upp och därför jag har ont och är öm i flera leder idag.

Det låter kanske lite konstigt men det är faktiskt sant att jag är en slags barometer. Om det är så att säga ‘torrt’ väder och det om några dagar ska komma snö så känner jag av det i min kropp. Kan tyckas lustigt men det är det inte när man känner av det själv, speciellt inte den tid då jag inte vet orsaken till smärtan.

Skulle hämta paket i affären med kursböcker som jag har väntat på ganska länge. En kille kom fram i all hast, tog lappen jag hade med mig och letade länge bland paketen. Sedan lassade han upp ett stort vitt paket och ett, bara lite mindre, grönt.

“Oj”, sa jag och vi log åt min förvåning.

Sedan rev han sönder lappen och jag gick. Men jag tyckte det var konstigt att paketen var så stora och på ett stod det ett företagsnamn som jag inte alls kände igen. Dessutom när jag kollade på vem paketen var till så stod det två olika namn. Ingetdera mitt. Så jag gick tillbaka igen eftersom varken Ida eller Hannes är namn jag brukar kallas. Killen såg förvånat på mig och tog upp lappen och höll ihop den för att titta på numret. Han hade tydligen bara läst de första två och sedan hade han blandat ihop det. Så kan det gå men jag är glad att jag upptäckte felet innan jag kom hem.